Ålahue, fubbick och klydderöv hamnar nästan alltid på skåningarnas Topp 3-lista över skånska favoritord. Det är därför de har fått äran att pryda våra nya emaljmuggar!

Jag fick en fråga från en kund som undrade om vi planerar ”snälla” muggar. Det var en intressant fråga. Jag grunnade på vilka snälla skånska ord som finns. Slog i ordböcker och grävde i minnet. Hittade inte så mycket och började istället fundera på vad som är skånskans livsnerv.

Skånskan är ordrik. Som lök på laxen gillar vi dessutom att bilda nya ord av två gamla. Ta t ex ordet påg:

• Pågablära (liten elak pojke)
• Pågadrul (pojkvasker I)
• Pågabälle (pojkvasker II)
• Pågahynting (pojkvasker III)
• Pågasnöre (snorvalp)
• Pågahöre (pojke i förskoleåldern)
• pågastöding (driftkucku av manligt kön)
• och pågahalva, pågaplöde, pågajävel, pågapitt och pågatös

På något sätt lyckas ofta skånska ord bli tillmälen. Ord som ligger på gränsen. De uttalas ofta kärleksfullt eller på skoj för att dämpa effekten av dem. Eller möjligen används de i situationer där det krävs lite rejälare kraftord. I alla fall skåningar emellan. Jag tror t ex de flesta skåningar någon gång har fått höra: ”amen du… vikken klydderöv du e!”

Tillmälen och förolämpningsord hetsar inte upp en skåning i onödan. Vi är ju trots allt ett fridfullt folk. Skåningar emellan kan vi avgöra hur förolämpande ordet är och anpassa vår reaktion. Det är värre för en utsocknes. De förvirras av både det breda uttalet och hur de ska tolka ordet. Hur illa är det egentligen att bli kallad t ex fubbick?

Ta t ex historien som Jaques Werup berättade i Hemstaden 1981. Han beskrev en händelse i colombianska Amazonas där han och skåningen Lars Persson råkade ut för ett skyfall. De sökte skydd i urskogen när plötsligt en hop infödingar dök upp. De gestikulerade vilt och högljutt. Situationen kändes hotfull och författaren såg sig själv halvvägs nere i grytan, tillagad över öppen eld, redo att mätta hungriga kannibaler. Men resesällskapet Persson skakade bara på huvudet åt infödingarna och viftade bryskt bort dem samtidigt som han sa:

– Sicka fubbickar ni är!

Och indianerna sken upp och lommade iväg! Persson själv var inte så förvånad. ”Ja, vad då va!” sa han. Som om det vore den självklaraste sak i världen att indianerna lät sig tyglas av ordet fubbick.